Kasta kula – del 1/2

Knogarna vitnade när han höll om ratten. Men det hjälpte inte. Den andra bilen krängde in i sidan och om han inte bromsat hade han följt med den när den började snurra på isen. Det var ett mirakel att ekipaget höll sig kvar på vägen. Andhämtningen liknade en fågelunges vingslag som ska lämna boet för första gången. Krampaktigt och desperat. Den andra bilen snurrade flera varv innan den gled ner i diket. Örjan hann precis bromsa in bakom den. Vilken fartdåre. Varför hade han så bråttom?

När han klev ur bilen fick hans boots knappt något fäste på vägen och han fick hålla sig i dörren för att inte halka. Man kunde spegla sig i isen och han kunde konstatera att sand och saltbilen tagit långsemester. Kommunen skulle väl spara. Tänk att all skit skulle inträffa idag. Permittering från jobbet och en bilolycka på det. Vad hade han gjort för att förtjäna detta?

Skulle bara fattas att han halkade och bröt en fot.

Örjan var rädd för blod och tyckte till och med att det var otäckt att ta stick i fingret de gånger han behövde. Tur att det inte var så ofta. Men han kände sig tvingad att gå fram till den röda gamla Saaben som låg i diket, fortfarande med motorn på, för att kolla om föraren levde. Med försiktiga steg tog han sig fram och såg att förarens huvud hängde utanför sidorutan som var sönder. Hans svarta mössa hängde snett. Det såg inte ut att finnas så mycket blod men Örjan kisade i alla fall. Som om det skulle hjälpa. Han visste hur man skulle göra för att kolla pulsen. Det hade hans förra tjej Elisa visat honom. Två fingrar vid halsen.

Antingen kände man pulsen, eller inte…