Felicia tog avstånd från sin syster och de pratade inte ens med varandra vid frukostbordet. Födelsedagar och högtider blev en plåga. När vi skulle hem till mina föräldrar en julafton vägrade Adela att följa med. Det blev ett häftigt gräl och Anders och jag bestämde till slut att hon skulle få stanna hemma om hon ville. Vi skulle ändå komma hem på kvällen och mina föräldrar bodde i samma stad. Det var ett beslut vi fick ångra.
När vi kom hem på kvällen märkte Anders att det fattades ett par vinflaskor. Adela var borta och hon svarade inte i mobilen. Vi blev sittande vid köksbordet alla tre och kände en förtvivlan breda ut sig. Hela julhelgen var förstörd och glädjen vi känt inför ledigheten och skidresan var om bortblåst.
Efter att ha ringt polisen dröjde det inte länge förrän de kom hem med henne till oss. Hon hade druckit och vi bäddade ner henne och bestämde oss för att vi måste göra något åt problemet. Efter att ha tagit hjälp av skolan och kommunen fick Adele flytta till en annan familj.
Vi har ingen kontakt med henne men har pratat med de nya vårdnadshavarna. De har precis samma problem som vi hade och det skär i hjärtat på mig när jag tänker på hur hon mår. Vad är det som gör att ett barn mår dåligt och inte vill umgås med sina kompisar? Om jag visste svaret på det vore jag överlycklig.
Anders och jag har nu flyttat till en annan lägenhet och Felicia studerar i en annan stad. Vi har börjat ett nytt liv utan Adele, men vi känner att vi saknar henne, trots alla gräl och alla möten med skolan och socialen.
Vi kan bara hoppas att hennes liv blir bättre och att hon får en stabil framtid. Men egentligen vet jag att det bara är hon själv som kan välja hur hon vill leva. Och det kan bara framtiden utvisa.
Oj att lämna bort ett barn så lätt? Låter förskräckligt. Som att slänga bort ett plagg man inte längre trivs i. Otäckt. Hade varit bättre att inse att Adela var sjuk och behövde experthjälp. Kanske kände hon sig aldrig som en ”riktig” dotter?
Ruskiga saker händer när fantsin flödar!