Kaos – del 1/2

När Anders och jag fick reda på att jag inte kunde få fler barn bestämde vi oss för att adoptera. Vi hade mycket kärlek och tid att ge, men det gäller att någon vill ta emot den.

Jag hade precis fyllt trettio när jag fick reda på att jag inte kunde få fler barn. Anders och jag var mycket barnkära och blev ledsna båda två. När ett par bekanta berättade att de funderat på att adoptera väcktes ett hopp hos oss och ett år senare kom Adela, tre år, till oss.

Procesen hade varit både lång och jobbig och när vi äntligen fick hem henne var vi både slutkörda och överlyckliga. Våra föräldrar kom och hälsade på och ville gärna vara med och hjälpa till om det behövdes.

Vår egen dotter Felicia, hade sett fram emot att få ett syskon och var överlycklig. Hon lämnade inte Adelas sida för en sekund. Vi var överlyckliga och eftersom Anders hade ett bra betalt arbete kunde jag vara hemma på heltid för att ta hand om flickorna.

Det tog inte många år innan vi förstod att livet med Adela inte skulle bli lätt. Hon var inte snäll mot Felicia och fick ofta utbrott av ingenting. Vi försökte att rätta oss efter henne men kunde inte ägna all tid åt bara ett barn. Felicia var ledsen och besviken över att systern inte ville leka med henne.

Det var svårt att få hjälp men när vi äntligen fick det såg vi en ljusning. Men bara för ett kort tag. När barnen började skolan kom de verkliga problemen. Adela visade upp en arrogant sida mot både lärare och elever. Hon ljög, bråkade och slogs på rasterna.

Anders och jag var förtvivlade. Vi försökte prata med henne men hon visade inga tecken på att vilja bättra sig. Anders och jag var förtvivlade och funderade på om vi gjort något fel.

Åren gick och periodvis fungerade både skola och fritid hyfsat bra. Men under vissa perioder var jag så trött och utmattad att Anders fick stanna hemma från sitt arbete för att stötta mig.