Han kom in i hennes liv som en virvelvind, som saknad bit i ett pussel, som en del av hennes inre som varit trasigt så länge. Han kom av misstag och gick… ja inget vet varför.
Har vi setts förut? Det var det han frågade och alla som trodde hon skulle svara, trodde fel. Hon bara sjönk in i hans ögon och la sig till ro. Likt en björn som hittat sitt ide i en mossbeklädd bergsskreva där man kunde skönja soluppgången. Där lugnet bodde och där friden var kung.
Han kom som en virvelvind och kapade alla hennes band med det förflutna, tog sig an hennes kropp som en resa mot okänt mål med tomma resväskor och lät henne tro att hon var drottning av alla land som någonsin funnits.
När hennes kropp skrek efter närhet, täppte han till alla luckor och fick blodet att svämma över. Svämma över och rinna in i alla sår som bildats under år av ensamhet. Han fogade samman hennes själ som en vaniljkräm som sakta rinner ner över hallonpajen.
Han fanns vi hennes sida när smärtan nådde sin gräns och när tomheten ekade likt trummande mot oljefat. Han fanns där och smekte hennes lustar, kärleksfullt och lekfullt. Lekte.
Hans händer gled längs med hennes rygg och hon lutade sig bakåt för att känna hans närhet ännu mer. Likt en Dracula kyssta han hennes hals och hon kastade med sitt huvud av lust och åtrå. Den tog han reda på. Hans dominanta hand kröp upp längs med hennes rygg och upp i nacken. Fingrarna slöt sig runt hennes bakhuvud och han fick ett grepp om håret och drog hennes huvud bakåt för att blotta hennes hals. Tungan lekte sig fram och hon kände sig yr av vällust.
Så länge, så många gånger. Han kom, han tog, och han… gick. Hon stirrade sig blind och kände saknad. Tomheten kom som en restskatt före jul och skrapade sönder den lycka som för en gångs skull snuddat vid henne. Som lagt sig som en tunn hinna på den magra kroppen som nästan var genomskinlig.
Sakta förstod hon vad han ville ha och att hon gett honom det utan att först förstå. Förstå att de aldrig setts förut.
