Jag är gjord av plast. Det är kallt och jag är fuktig. Det vita kladdet som dröjt sig kvar på mig rinner ner. Som sirap. Det stelnar och äcklar mig. Genom dörrspringan ser jag en svag strimma ljus. Det är inte varje dag jag får se ljuset. Därför är jag glad idag. Jag skulle vilja se ljuset oftare, men jag vet att det aldrig blir så.
Det är tyst utanför dörren. Men skenet bedrar, jag vet att han är där. Han tar på sig. När han var härinne var han naken. När han var färdig med mig tittade han sig i spegeln med ett brett flin. Jag avskyr hans flin. Det är det sista jag ser av honom innan han vänder mig ryggen. Hans breda skuldror bärs upp av den vältränade ryggen som slutar i en fast rumpa.
Vet du hur det känns att vara dömd till ett liv i mörker? Där någon annan tar i dig, precis när han vill. Ibland en gång varje dag. Ibland flera gånger. Ibland ganska hårt, på gränsen till nonchalant. Ibland tappar han mig, det gör ont, men han tar upp mig och fortsätter. Då håller han mig som i ett strypgrepp. När han släpper får jag en chans att pusta ut. De gångerna lämnar han mig mer kladdig än någonsin.
Jag hatar det. Känner mig förnedrad. Jag vill tvätta av mig och bli torr. Försvinna in i något mjukt som luktar nytvättat. Krypa ihop som ett spädbarn och sluta mina ögon. Själv bestämma över när ljuset ska försvinna.
Jag har inget val, ingenting att säga till om. Frågan är om någon vet hur jag lever? Tänker de någonsin på mig? Kan de tänka sig in i min situation? Hur jag lider? Jag vet att det finns de som har det värre än jag, så varför klaga. Borde vara tacksam. Men jag kan inte. Vet att jag är värd något bättre.
Han köpte mig billigt. Tittade knappt, slet bara tag i mig. Som om jag vore en förbrukningsvara. Något man använder en kort stund, vid behov, och sedan kastar bort. I en skitig sophink. Jag vet att livet blev likadant för mina medsystrar. Ett begränsat liv i plast. I en tandborstmugg. Blöt och full av gammal tandkräm.
