Nu är det som om man går i väntans tider, både inför premiären av Kalle Blomkvist och Piller och pulver. Man kör och kör och bara väntar på att det ska komma publik, man vill höra reaktioner. Det är så viktigt att få lite feedback i form av rektioner. Man är som en torr svamp i öknen som bara vill suga åt sig allt som finns, vare sig det är vatten eller något annat.
Pirret kommer och nerverna gör sig påminda. Allt ställs på sin spets och man skärper omedvetet till sig och gör det där lilla extra. Alla hjälps åt och man lyfts till högre höjder av både publik och varandra. En underbar känsla som inte alla får chansen att vara med om.
Sen kommer själva föreställningen. Myggor på, kolla sminket, kolla dragkedjan och piffa till håret. Man sjunger upp, drar en italienare med någon medspelare och sen hör man publiksorlet. Musiken börjar och man äntrar scenen. Sen är det igång…
Showtime!
