Nu har delar av gamla Djulö-gänget sett premiären på Högsjös föreställning ”Hurra en pojke”. Som vanligt är det fina kulisser, som ni ser.
Jonis Andersson spelar den numera ganska vuxne sonen som plötsligt dyker upp. Eftersom man inte bearbetat manuset så känns det ganska stelt och det går som en röd tråd genom hela föreställningen. Stöppliga repliker som inte låter naturliga hämmar både kroppsspråket och flytet.
Man har även valt att skriva egna låter istället för att använda sig av de som brukar förekomma i föreställningen. Det var riktigt synd eftersom det inte är lätt att skriva bra musik. Jag satt och väntade på de gamla slagdängorna som är en stor del av föreställningen, men tyvärr uteblev de. Musiken är ju en viktig del i en sån här föreställning men tack vare manuset och de uteblivna örhängena lyfte föreställningen aldrig.
