Såg gamla anteckningar angående klichéer. Och visst slänger man in några såna ibland, eller hur? Uttryck som;
Hon blev grön av avund
och
Som en blixt från klar himmel.
Jag har försökt rannsaka mig själv när jag skriver och tagit bort en hel del av dessa. Plus många onödiga slaskord. Man blir förvånad när man inser hur mycket man stoppar in i texten som inte ska vara där.
Vad har ni svårast med Klichéer eller slaskord?
Jag har nod haft svårast med slaskord. När jag skrev min andra bok fick jag nys om en lista med dessa och gick igenom manuset jättenoga innan jag skickade det till lektör. Givetvis fanns det några kvar, man kan inte byta ut allt slaviskt, men en hel del strök jag eller bytte ut. På sätt och vis blev texten bättre kvalitétsmässigt och jag lärde mig en hel del på kuppen.
Inga blixtrar på den här himlen…
Jag tänker att man kan ha med klichéer/klyschor i dialog. Det kan ju vara ett sätt att visa hur en karaktär fungerar, vilken människotyp det är.
Annars försöker jag ta bort både det och slaskord så mycket som möjligt. Men det är klart att en del blir kvar och vissa upprepade ord är svåra att undvika. Och jag ser upprepningar i alla böcker jag läser. Det stör mig inte. T.ex. flera meningar i rad som börjar på samma ord, exempelvis, Jag eller Hon.
Gillar inte själv att behöva läsa gamla nötta uttryck. Roligare om författaren hittar på nya. Men det är inte lätt.
Jag håller med. Vissa ord måste vara kvar för att visa hur en karaktär är!