”Vi måste dra.”
”Nu är det du som får tagga ner. Jag vill att du stannar.” Jane drog i
handbromsen.
”Är du inte riktigt klok, det är ju två bestar. Släpp genast.” Han
försökte få loss Janes hand samtidigt som han undrade vad som hade
fallit henne in.
”Stanna bilen nu.” Hon nästan skrek och Tom tvärnitade.
Hundarna började gå mot bilen och stannade bara till några sekunder
när de såg dörren öppnas. Jane klev sakta ut och tittade med stora
ögon på dem.
”Då var sagan sant. Det här är prästens bortsprungna hundar. Äntligen
får jag se dem.”
Med försiktiga steg närmade hon sig. Den ena hunden satte sig och
lade huvudet på sned. Deras ögon var svarta som åskmoln och pälsen
silverblank. Jane stannade en meter framför dem och böjde på knäna.
När hon sträckte fram sin högra hand reste sig hanen och sträckte på
halsen. Sedan slickade han försiktigt hennes hand.
Kvar i bilen satt Tom. Han tordes inte röra sig och skulle inte ens
för en miljon lämna den trygga bilen och gå ut i det piskande regnet
för att hälsa på en… bastard.
Jane hade nu gått fram till den andra hunden och kliade henne
bakom örat. Honan blundade och njöt av beröringen.
”Lilla vän, har du levt med din man i skogen alla dessa år. Du
måste vara över sjuttio människoår nu.” Efter några minuter reste sig
Jane och började gå mot bilen. Hundarna tittade länge på henne och
sprang sedan in i den täta granskogen. Det sista hon såg var svansarna.”
Hur kan du? De kunde ha bitit dig. Har det slutat regna förresten?”
”Varför undrar du det?” Jane tog på sig bältet och lossade på handbromsen.
”Du är ju inte våt.”
De körde hem i tystnad. När de några dagar senare gifte sig stod det
två hundar i skogsbrynet och tittade när de kom ut på kyrktrappan.
