”De finns inte.”
När Jane var liten hade hennes mamma berättat om hundarna som
smet från sin ägare och sedan dess levt i skogen. Ägaren var prästen
och det var när han släppte dem i trädgården en dag som de fått syn
på en hare och stuckit. Han hade letat i flera dagar utan att hitta dem.
En natt hade han till och med sovit ute på verandan och nästan förfrusit
sig i hopp om att hundarna skulle komma tillbaka. Prästen hade
sörjt sina kära hundar till den grad att han blivit tokig. De hade varit
hans enda sällskap eftersom hans fru dog strax efter deras bröllop. De
hann inte få några barn och någon ny fru blev det inte.
När grannens hund fått två valpar som han hade varit där och
hälsat på. När han druckit en kopp kaffe och ätit sockerkaka hade
han två små valpar med sig hem. Hundarna hade varit hans trogna
kamrater dygnet runt. Det var bara på självaste högmässan han lät
dem vara ensamma hemma. Hundarna var snälla och skällde aldrig.
Möjligtvis på någon katt som strök förbi. Men den ödesdigra dagen
när haren glatt skuttade i skogsbrynet kunde de inte motstå att jaga
honom. Deras svansar hade varit det sista han sett av dem.
När han några år senare dog började berättelserna ta form i folkmun.
Alla pratade om att de hade sett hundarna. De blev större för
varje berättelse. Deras tänder beskrevs som vargtänder och berättelserna
blev klassiska. Det var många barn som blivit rädda när deras
föräldrar berättat om de två stora, farliga bestarna som strök omkring
i skogen.
Jane hade aldrig blivit rädd. Hon älskade djur och framförallt vargar.
På hennes väggar hade det aldrig funnits posters med popidoler.
Bara djur. När hon pluggat till veterinär visste hon att hon valt rätt.
”Där är dom igen.” Tom bromsade och stirrade i backspegeln. ”Titta
Jane, ser du inte?”
”Men ser du i syner eller?” Hon vände sakta på sitt huvud och fick
till sin förvåning syn på två stora vargliknande varelser. ”Det är ju
hundarna, fattar du, hundarna?”
