Vad överraskad Sven skulle bli när han kom hem från badet. Hon skulle ställa den på verandan så de kunde undersöka innehållet tillsammans. För hon var inte säker på om hon vågade öppna den själv. Man kan aldrig veta vad som finns i en hink. Nora var både glad och stolt över att hon tagit beslutet att hämta hinken. Den hade gäckat byns innevånare länge. Alla hade pratat om den och alla hade en åsikt om hur den kommit dit och dess innehåll. Men ingen hade gjort något åt saken. Nu var hon i alla fall på väg att avslöja hemligheten.
Håret dansade i vinden och ekrarna snurrade likt en galen karusell. Solen försvann in bakom ett moln och efter en kilometer hördes en åskknall. Hon ryckte till och hoppades hinna fram innan regnet kom. Ett par harar satt på åkern och tittade på hennes framfart men hoppade rask in i skogen när knall nummer två kom.
Nu var det bara en kulle kvar sedan skulle hon se hinken. Hon kände sig som ett barn på julafton och hade bestämt sig för att fota hinken och lägga ut den på FB när hon kom fram. Jag vet innehållet – vet du? En textrad som skulle kunna reta många. Hon funderade på hur många Gilla-markeringar hon skulle få. Kanske över hundra?
Där, bakom krönet skulle den finnas… men var tusan var den? Hade gräset i diket växt så mycket de sista dagarna? Eller hade den blivit påkörd och nerputtad i diket? Hon rynkade pannan och trampade vidare. När hon kom fram till platsen där hon var säker på att hinken skulle stå, kände hon de första regndropparna komma. Nora tvärnitade med cykeln och var nära att ramla ner i diket bland brännässlorna. Ingen hink så lång ögat kunde nå. Hon vände på cykeln och skulle precis ta ett tramptag när hon missade pedalen och föll.
Rakt över cykel och ner i diket över brännässlorna. Cykeln föll över henne och hon började blöda från ena handen. Hon hamnade längst ner i diket och landade med huvudet i hinken. Och där blev hon liggande. Nu visste hon i alla fall vad som fanns i hinken.
