Hinken – del 1/2

Locket var uppvikt på ena sidan. Men bara någon centimeter. För att kunna se innehållet skulle man vara tvungen att dra bort det helt. Den var svart och det syntes att den stått länge vid vägkanten. Handtaget var av metall och vänt mot vägen. Körde man bil och åkte tillräckligt nära, kunde man ta upp den i bara farten. Om man hängde ut genom rutan och saktade ner. Men det var det ingen som gjorde.
Barnen som cyklade till skolan hade sett den varje dag. Men ingen vågade stanna och titta vad den innehöll. Inte ens John. Han vågade göra allting. Gå mot röd gubbe vid övergångsstället, cykla på bakhjulet och strunta i cykelhjälmen. Dessutom hade han klappat Sonjas ilskna katt, utan att bli riven. Men han cyklade förbi hinken han också. Fast han var lika nyfiken som alla andra.
Sommarlovet hade börjat och nu var det slentrianmässiga cykelturer dagtid som gällde. Till badplatsen eller till affären för att köpa glass. Det var inte intressant för någon att cykla extra långt för att titta på hinken.
Men Nora var intresserad. Hon hade inget sommarlov, men väl semester. Solen hade gett hennes bleka kropp en ljusröd yta och hon tillbringade de sista dagarna i hängmattan mellan björkarna. Hon hade inte fått någon ro. Vare sig att lösa korsord eller läsa den nya kärleksromanen. Hon bara låg och grubblade.
Dels funderade hon på vem som ställt hinken där och dels på vad den innehöll. Kanske en guldskatt från Pippi Långstrump? Eller pengar från ett bankrån? Eller kanske en avhuggen skalle? Hon rös vid tanken och satte fart på hängmattan. Boken låg vid fotänden och hon funderade på om hon skulle läsa ett kapitel innan hon cyklade iväg. Nej, hon fick ingen ro.
Boken föll i backen när hon reste sig upp och hon gick med långa steg mot förrådet. När hon rullade ut cykeln såg hon att bakdäcket var platt. Typiskt. Hon svor en ramsa och bestämde sig för att ta Svens cykel. Den var nypumpad och hade cykelkorg. Den kunde vara bra att ha ifall hon bestämde sig för att ta med hinken hem.