I dessa tider är det mycket som händer som inte brukar hända. Mycket info på FB om både det ena och det andra. Man kan göra övningar hemma så man inte slappar ihop eftersom alla inte kan besöka gymmet. Man kan handla åt andra, man kan rensa garderoben och garaget, man kan sjunga med på FB och en massa olika saker. Börjar vi vänja oss vid vad som händer eller är vi fortfarande främmande inför situationen?
Det känns som om vi har anpassat oss en hel del. Det dyker upp rilga bilder med både armbågs och fothälsningar och vi har förstått att vi måste hålla avstånd och inte vara ute mer än nödvändigt. Vi har lärt oss att vi måste hjälpa krogarna att klara sig så vi köper hämtmat som aldrig förr och är man över 70 kan man få handla på speciella tider i matbutiken. Dom kör även ut mat till äldre vilket jag tycker är toppen.
Vi lyssnar på Stefan Löven, vars siffror höjs, och förstår att vi inte kan skicka ut barnen som påskkärringar längre. Alla som är över 70 bör stanna inne och alla som tränar ser tävlingar och löplopp bli inställda ett efter ett. Artister och teatrar är inkomstlösa och allt som är roligt ställs in. Nu senast Stockholms marathon.
Vad händer egentligen när allt vänder? Ska vi kramas då, äta tillsammans, besöka våra gamla och leva som vanligt i det konsumtionssamhälle vi vant oss vid? Ska vi börja boka resor igen eller håller vi oss inom Sveriges gränser? Och den viktigaste frågan av alla – kommer vi att fortsätta hjälpa varandra i den utsträckning vi gör nu?
