”Jag tyckte om allting”.
Ett torftigt och intetsägande uttryck som man kan använda sig av om man är lat. När jag åker hem från en föreställning i Stockholm är det utvärdering som gäller. På en skala från 1-6 där 6 är bäst.
Manus
Sångprestationer
Koreografi
Regi
Scenografi
Ljud/ljus
Framförande på scen
Manuset är ganska simpelt. Han ska in i lumpen och tvekar över det. Droger och fri kärlek är bättre. Det framkommer tydligt i gårdagens uppsättning,
Sångprestationerna hade jag lite övrigt att önska när jag tänker på. När jag inte hör ”vilket språk man sjunger på” (och det betyder i klartext att man textar skitdåligt), då försvinner njutningen med sången. Även handlingen blir lidande eftersom det inte för handlingen framåt.
Koreografin var ganska samma, samma, samma….och det beror på att det var sångare som skulle dansa och inte utbildade musikalartister. Här var sångprestationerna viktigare än dansen vid audition.
Regin var bitvis obefintlig. Det kändes som man hade sagt, Sprid ut er på scenen och när gitarrsolona kommer så går musikerna fram, sen går dom åt sidan och alla avslutar med en pose framme. Regi och koreografi borde ha samarbetet lite mer…
Scenografin var ok men man hade kunnat utnyttja trapporna mer i koreografin till exempel.
Ljudet var lite för dåligt mixat eftersom musiken var högre än sången. Ljuset blippade på och det var ju helt ok. Men man måste lära skådisarna att stå i ljuskäglan när spoten riktas mot scenen.
Framförandet i stort var ok men inte mer. Det räcker inte med att lyfta benet mot en kille och jucka för att ett sexbudskap ska gå fram. En viss tomhet utan känsla infann sig.
Det är härligt med olika åsikter, det gör livet roligare och är utvecklande. Men att säga
”Jag tyckte om allting”,
funkar inte.
