Ibland när jag skriver något har jag lust att skriva något, rått, otäckt och våldsamt. Och ibland vill jag skriva något gulligt. Eller gulligt och gulligt men lugnt och harmoniskt utan just råa och otäcka inslag. Jag bestämmer mig helt enkelt innan hur hela storyn ska genomsyras. Hur tonen ska vara och hur det ska sluta.
Det blir som ett synopsis i känslor helt enkelt. Storyn är ofta klar när jag börjar skriva men av någon outgrundlig anledning blir den lite justerad och tillspetsad under tiden. Och ibland blir slutet helt annorlunda mot vad jag tänkt mig. Det kan vara detaljer som gör att jag ändrar mig. Ord, tankar eller en karaktär som plötsligt gör något oväntat.
Det är spännande med skrivande. Häromdagen upptäckte jag en gammal pjäs som jag skrev för ett par år sen. Den har legat i en mapp och bara dammat ihop. Jag läste igenom den och tyckte att det var helt ok skrivet. Jag funderar på om jag ska skriva ihop ett par sånger som saknas och sen sätta upp den. Vi får se vad som händer i kalendern.
Och ja – det är en gullig historia!
Manus från ”I ensamhetens korridor”.
Åh, önskar man hade sådan fantasi till att skriva 😀
Det är häftigt när man kommer igång!
Tror att alla manus som dammas av har möjlighet att bli något, för då har det gått så lång tid att man ser på det med helt andra ögon 🙂
Ja, det håller jag med om. Och vid rätt tillfälle kan det bli riktigt bra!