Gunilla var den som hade stått med armarna i midjan och hött med fingret åt de elever som dag efter dag lämnade maten i grishinken. Sönderbrända pannkakor, gummiliknande potatis och sönderkokta grönsaker. Pölsan såg ut som ”har du ätit – eller ska du äta.”
Kvinnan som kom in genom matsalsdörren var smal. På gränsen till modellsmal. Det blonda håret var uppsatt i en elegant knut och på hjässan. Hon lyfte på sina exklusiva solglasögon med de välmanikurerade röda naglarna och hennes svala gång fick nästan Gunilla att kippa efter andan.
Efter ett fast handslag var Gunilla informerad om att hon inte kunde komma imorgon på grund av ett annat möte och att hennes dotter hette Celina och nyss hade börjat i klassen. Lilla Celina, tänkte Gunilla. Hon påminde henne alltid om någon vars namn hon fortfarande sökte efter.
Kvinnan hette Lisen och hann knappt sätta sig förrän hon berättade hur mycket hon älskade isvatten. Gunilla rynkade pannan och lommade iväg in i själva skolköket. Det var något som fick henne att känna sig underlägsen. En obekväm känsla som hon försökte skaka av sig när hon spolade kallt vatten i ett glas.
Ett välbekant ljud fick henne att rycka till och när hon vände sig om stod kvinnan innanför dörren med grishinken i handen. Den dignade av pölsa och torra fiskpinnar med spenat. Eleine hade tydligen glömt att ta med sig hinken hem.
Gunilla skrek när grishinken träddes över hennes huvud. Stanken var outhärdlig. Hon andades in och försökte få tag i kanten på hinken. När spenaten letade sig in i hennes näsborrar och pölsan rann på kinderna fick hon panik. Den blev värre när hon kände knuffen i ryggen och märkte att hon tappat orienteringen i köket.
När dörren till frysen slogs igen bakom Gunillas föll hon framåt. Fortfarande med hinken på huvudet. Hennes omålade naglar blev snabbt röda när hon desperat klöste och slog på glasrutan för att komma ut.
Lisen stod på utsidan och gladdes över att grishinken äntligen fyllts med rätt innehåll.
Oh fy f-n så äckligt! Hämnden är alltid ljuv, eller hur?
Jajamänsan