Jag tyckte mig se på hennes kroppsspråk att det var ett trevligt samtal hon fick. Det var nästan så jag såg henne skratta där hon satt med benen i kors framför sig. Den högra armen vilade nonchalant på knäet och hon nickade med huvudet.
Hade jag varit där hade jag säkert hört hennes bubblande skratt och sett hennes vita tänder. En vän berättade säkert något roligt vilket gjorde att det fanns en anledning att skratta. Eller annars var det någon som ringde och undrade när hon skulle komma hem, eller om hon kom ihåg att köpa diskmedel.
Jag bestämde mig för att det var någon som ringde och berättade något roligt och att hon skulle få något kul att se fram emot. Det kändes bra. Jag svängde av vid macken och tankade. Betalade och åkte tillbaka. Då var flickan på mattan borta.
Hon var säkert redan hemma. Med både matkassar och matta. Eller så kanske hon var på väg tillbaka till affärer för att hon glömt att köpa diskmedel. Tänk om det var det hon skulle ha köpt egentligen, fast det blev knäckebröd när hon gått varvet runt i affären. Det är lätt hänt att man glömmer varför man kom dit och vad man skulle ha.
Jag bestämde mig helt enkelt för att hon var hemma, det kändes bättre. Hon hade tagit hissen upp till våning tre och kände sig tillfreds med sin dag och sina inköp. Hemma med matvarorna och sin nyinköpta matta. Hon placerade den i hallen och stod och tittade på hur perfekt den blev. Sedan tog hon en knäckemacka och tuggade sakta med sina vita tänder. Det kändes bra.
