Hennes huvud pryddes av en kalottliknande huvudbonad i samma glitterliknande nyans som klänningen. Den vänstra handen vilade på knät och hade den inte varit där är jag säker på att hon fallit ihop i en liten hög.
Bredvid henne stod en vit burk eller hink. Den var gul på framsidan och tittade man ner i den såg man att den var tom. Den skulle kunna fyllas med alla mina frågor. Vem var hon? Hur gammal var hon? Och varför hade hon blivit inlåst?
Det kunde knappast bero på att hon varit elak. Timidare varelse hade jag aldrig sett. På gränsen till obetydlig, genomskinlig och menlös. När hon äntligen fick chansen att komma ut ur skåpet var det som att hennes ögon fick liv. De färgades från svarta till blå och jag tyckte nästan att hon gav mig ett leende. Men jag visste att det var omöjligt.
Vingarna på ryggen var vita med något silveraktigt mönster på. Ringar och streck. Både på fram och baksidan. När jag vände på henne tappade jag plötsligt den lilla porslinsfiguren och ena vingen gick av. Jag böjde mig ner och plockade upp delarna. Snabbt bestämde jag mig för att limma fast vingen på den lilla ängeln.
Det tog en dag innan limmet torkade och nu har jag satt ner ett smalt ljus i hennes hink. Det tänder jag en stund varje kväll innan jag somnar. Men frågorna om vem hon är och vem som låst in henne i skåpet i bokhyllen får jag aldrig svar på. De är nedtryckta av ljuset.
