När solen sken glittrade den ljusgröna klänningen. Eller om det var en tröja. Jag såg inte riktigt eftersom hon satt ner. Benen var böjda under den knubbiga kroppen och hon slog ner blicken när jag öppnade dörren. Men jag hann se att ögonen var mörka. Blå, på gränsen till svarta. Små och runda. Ett par smala, bruna ögonbryn var placerade ovanför och kinderna var rosigt röda. Trots att hon suttit inlåst så länge.
Frågan var vad som hänt om jag inte hittat nyckeln och öppnat dörren. Hon kanske hade suttit där fortfarande. Längts in bland alla andra saker. Den instängda doften fick mig att rygga tillbaka när jag böjde mig fram.
Jag blev nyfiken på var hon kom ifrån. Vem som stängt in henne och vad hon hette. Om hon nu hade något namn förstås. Det var ju ganska otroligt. Vem skulle ta sig tid att ge henne ett namn när hennes enda uppgift var att se vacker ut och förgylla tillvaron? Vara något att vila ögonen på helt enkelt.
Det röda läppstiftet såg malplacerat ut. Det var som om hon inte hade åldern inne. Som något förbjudet hon lånat ur sin mammas väska. Smetat på läpparna med några kompisar när de skulle klä ut sig. I långa klänningar, för stora skor och roliga väskor. Undrar om hon hade haft några vänner. Troligtvis inte.
Blicken var kall och hon såg ensam ut där hon satt, alldeles livlös. Jag villa ta ut henne, liva upp stämningen med musik, dansa runt i rummet och få henne att skratta. Men jag förstod att det inte var någon mening.
