I flera år efter det fick Steffes pappa jobba och slita med minsta
möjliga marginal för att få det att gå ihop. Numera anställd med en
dålig lön och ännu sämre utvecklingsmöjligheter. Familjen bodde i
en trång trea. Fyra personer. Ingen balkong och en asfalterad bakgård
med endast en mattställning och soptunnor som utsikt.
När han nu hade fått syn på tavlan var det nästan att hans hjärta
slog dubbelslag. På bara ett par sekunder beslutade han sig för att ta
tillbaka den. Frågan var bara hur det skulle gå till. Eftersom Steffe var
innovativ började han spionera på damen som bodde i huset.
Hon levde ett vanligt pensionärsliv. Handlade på Ica Nära på förmiddagarna.
Varje dag, för då blev det inte så mycket att bära. Det
var halt ute och damen var gammal. Säkert åttio är. Tisdagar var det
Bingo på Fredsgatan och torsdagar träff i Pensionärernas Hus. Ibland
fick hon besök av någon väninna. De stannade någon timma. Drack
lite kaffe. Sedan gick de hem. Eller rullade. Med rullator alltså.
