Det syntes inte att Steffe var död. Hans ögon var fortfarande öppna
och håret var lika rufsigt som vanligt. Enligt polarna skulle han kunna
platsa i ett pojkband på grund av frisyren. Men bara på grund av frisyren. Ingenting annat. Tondöv hade han alltid varit.
Nu låg han i framstupa sidoläge. Precis så man ska ligga efter en
olycka. En vanlig olycka alltså. Ingen dödsolycka. Tavlan hade gått
sönder och låg framför honom. En lång reva i duken skulle göra den
värdelös. Vem vill ha en trasig Marc Chagall på väggen?
Det var för några veckor sedan han råkat få syn på den. Tavlan på
väggen. Först trodde han att han sett fel och tänkte inte mer på det.
Men när han två dagar senare såg tavlan igen förstod han att det var
sant. Tavlan hade väckt minnen till liv. Både bra och dåliga. Mest dåliga. En gång hade den hängt på väggen i familjens vardagsrum. Den
hade varit älskad, åtråvärd och beundrad. Lite som idoldyrkan när
man tänkte efter. Alla hade varit avundsjuka på Steffes pappa. Det var
inte alla som hade en äkta Marc Chagall hängandes på väggen. Fint
arvegods.
Sedan kom konkursen. Pengarna sinade och skammen och skulden
lade sig som ett vått tungt täcke över familjen. Steffe kunde knappt
andas. Knuten i magen blev större och hårdare för varje dag som gick.
Sedan fick hans pappas sälja tavlan. Ett skambud på en auktion och
de blev nästan skuldfria. Bara nästan.
I flera år efter det fick Steffes pappa jobba och slita med minsta
möjliga marginal för att få det att gå ihop. Numera anställd med en
dålig lön och ännu sämre utvecklingsmöjligheter. Familjen bodde i
en trång trea. Fyra personer. Ingen balkong och en asfalterad bakgård
med endast en mattställning och soptunnor som utsikt.
När han nu hade fått syn på tavlan var det nästan att hans hjärta
slog dubbelslag. På bara ett par sekunder beslutade han sig för att ta
tillbaka den. Frågan var bara hur det skulle gå till. Eftersom Steffe var
innovativ började han spionera på damen som bodde i huset.
Hon levde ett vanligt pensionärsliv. Handlade på Ica Nära på förmiddagarna. Varje dag, för då blev det inte så mycket att bära. Det
var halt ute och damen var gammal. Säkert åttio är. Tisdagar var det
Bingo på Fredsgatan och torsdagar träff i Pensionärernas Hus. Ibland
fick hon besök av någon väninna. De stannade någon timma. Drack
lite kaffe. Sedan gick de hem. Eller rullade. Med rullator alltså.
En torsdag slog han till. Huset baksida var dolt av en tjock häck och
huset runtomkring beboddes av äldre människor. De såg dåligt, hörde
dåligt och ingen hade någon hund som skulle kunna avslöja hans
närvaro. Det var en enkel match att bara kliva på med en dyrk. Ingen
säkerhetsdörr precis.
Väl inne i huset tog han sig snabbt upp. Trappstegen var nytvättade och en svag doft av såpa spred sig till hans näsa. På övervåningen
fanns det tre rum. Sovrum, bibliotek och vardagsrum. Det var där
den hängde. Chagall-målningen.
Han blev stående ett par sekunder innan han gick fram och häktade loss den från kroken. Allt gick nästan för enkelt. Tavlan var lätt och
hans steg var snabba när han tog sig nerför trappan. Kängorna med
gummisulor lät ingenting men de var hala.
Precis när han klivit utanför dörren halkade han. Ingen hade sandat
utanför damens dörr och regnet dagen innan hade bara spätt på lagret
med is. Han tappade tavlan och föll handlöst fram. Huvudet slog i
isen och han avled omedelbart.
Det sista hans ögon såg, var när revan i tavlan blev till. Sedan
slutade han andas. Det enda han kunde glädjas åt var att han fick fem
minuter. Fem minuter med Chagall
