Ett trasigt blixtlås

Snön trängde in mellan dragkedjorna även om den stod en bit in under
taket. Han frös. Vinter var ingen favoritårstid. Hade aldrig varit,
skulle aldrig bli. Väderleksrapporten såg inte lovande ut de närmsta
dagarna. Bara vitt, vitt, vitt. Under morgonen hade det börjat blåsa
och alla runt omkring honom drog ner mössorna över pannan och
kapporna tätare runt kroppen. Det var ingen som såg honom där han
stod lutad mot pelaren vid garaget. Bilarna passerade upp och ner. De
som var röda när de körde ut, var vita när de körde in. Tidigare på
förmiddagen hade en äldre herre med keps snuddat honom i sidan
när bilen sladdade till. Inte en blick åt hans håll. Bara ett hårt grepp
runt ratten. Nonchalans i ett nötskal. Eller plåtskal. Gubben nådde
knappt upp och hade egentligen behövt en kudde under häcken.

Han stod kvar utanför garaget. Snön fortsatte tränga in mellan
dragkedjorna. Längst ner hade det bildats is. En dam kom gående
längs med trottoaren. Rullator och oidentifierbar, lurvig hund. Nu
ganska blöt med snöprydda tassar. Han nosade sig fram och gick i
maklig takt. Nästan långsammare än damen. När hon sa något lyfte
han på huvudet och tittade, sedan åkte nosen ner i marken igen. Och
där pissade hunden på pelaren och på honom… Några droppar följde
med snön in och passade på att smälta den is som fanns kvar. Vedervärdigt.
Han skulle stinka hundpiss i flera dagar. Speciellt om det frös
på till kvällen.

För bara tre veckor sen kom han hem från Thailand. Han var varm
i flera dagar efter resan. Det var när han skulle bli hämtad som det
hände. Dragkedjan fastnade på något sätt och revs upp. Efter det blev
han med ens värdelös. Ägaren svor och kastade in honom i bilen. När
de kommit hem lastades sakerna ur och han blev utkastad från bilfönstret
i farten. Sedan dess hade han stått vid pelaren med sitt trasiga
blixtlås. Ensam och övergiven. En väska som ingen ville ha.