”Jag är snart klar. Har bara en bit kvar nu.” Kvinnan bar en svart
klänning och tofflor i fårskinn. Håret var vitt och självlockigt. Dragen
var tydliga även om det fanns många rynkor i hennes nätta ansikte.
Dunk-dunk-dunk.
”Vem är du? Vad gör du här? Hur..?”
”Jag fick aldrig sista mattan färdig.”
”Sista mattan?”
”Den blev aldrig klar. Men nu är den snart klar.”
”Men vem är du?”
”Jag heter Helga. Jag bodde här när jag var ung.”
”Helga, men…”
”Det luktar bränt. Har du strykjärnet på?” Hon stannade till några
sekunder och såg på Malin. ”Det får inte brännas vid. Då blir det fula
märken.”
”Oj.” Malin skyndade sig nerför stegen och slet sladden ur väggen
samtidigt som hon lyfte det varma strykjärnet. Det var nära. Så här
varmt brukade det aldrig bli.
Nu hade dunkandet upphört. Malin spetsade öronen men kunde
inte höra någonting. Hon skyndade sig uppför stegen och möttes av
ett mörker. Var hade fotogenlampan tagit vägen? Var fanns kvinnan
och hur hade hon kommit dit? När Malin provade lampknappen
fungerade plötsligt ljuset.
