”Vem är du? Vad gör du här? Hur..?”
”Jag fick aldrig sista mattan färdig.”
”Sista mattan?”
”Den blev aldrig klar. Men nu är den snart klar.”
”Men vem är du?”
”Jag heter Helga. Jag bodde här när jag var ung.”
”Helga, men…”
”Det luktar bränt. Har du strykjärnet på?” Hon stannade till några
sekunder och såg på Malin. ”Det får inte brännas vid. Då blir det fula
märken.”
”Oj.” Malin skyndade sig nerför stegen och slet sladden ur väggen
samtidigt som hon lyfte det varma strykjärnet. Det var nära. Så här
varmt brukade det aldrig bli.
Nu hade dunkandet upphört. Malin spetsade öronen men kunde
inte höra någonting. Hon skyndade sig uppför stegen och möttes av
ett mörker. Var hade fotogenlampan tagit vägen? Var fanns kvinnan
och hur hade hon kommit dit? När Malin provade lampknappen
fungerade plötsligt ljuset. Men det enda hon såg var vävstolen. Ingen
väv och ingen kvinna. Men vänta nu. Vad var det som låg på vävstolens
kant? Malin gick försiktigt fram mot föremålet och såg att det
var en matta. Mattan som kvinnan vävt på. Hon höll upp den i ena
kanten.
När den suttit i vävstolen var det bara en meter vävt, nu var den
två meter lång. Malin tittade på mattan och kände igen färgerna. Hon
rullade ihop den försiktigt. Sedan släckte hon lampan och klev nerför
stegen. När hon stängt luckan gick hon in i garderoben och placerade
den på hyllan tillsammans med den andra mattan i samma färg. Det
fanns alltid två mattor som var likadana. En plus en är lika med två
mattor.
Malin gick ut från garderoben och stängde dörren. Hon satte i
sladden till strykjärnet och tog en klunk kaffe. Sen började hon stryka
lakanen.
