På köksbordet låg tyngderna med clips kvar som hon skulle ha fäst i vaxdukens kanter. Det hade hon glömt eftersom löven irriterat henne på morgonen. Nåja, hon kunde ta med sig dem ut och sätta fast clipsen under saftstunden. Då slapp hon prata med grannen.
Trasan var ny och hon spolade ljummet vatten på den innan hon gick ut. En svart korp passerade mitt framför henne och kraxade. Hon stannade och såg efter fågeln som satte sig på lyktstolpen. Han satt stilla och betraktade Elvira och hennes saftsällskap.
Ännu en vind passerade och Elvira vred ur trasan och gick fram till grannen. Den snikna kärringen hade halsat ur sitt glas och satt nu med händerna knäppta över den fläckiga tröjan och log.
Elvira lyfte sitt glas, tittade på korpen som kraxade, sedan svepte hon glaset. Hon ställde ner glaset och tittade på grannen som fortfarande log. En knipande känsla spred sig i magen och Elvira blev hastigt illamående.
”Det var gott med is i saften, men lite för små bitar.” Grannen log och tittade på Elvira.
Tack fina Pia, det är viktigt att må bra och ha en stark kropp som orkar bära oss livet ut. 🙂
Visst är det så Diana!