Svetten lackade när räfsan dansade bland löven. Eller kanske inte dansade, snarare marscherade i takt med Elviras distinkta rörelser. Axeln värkte och hon viftade bort en fluga som intresserade sig för hennes svettdoft. Förbannade granne. Kärringen hade sagt ett flertal gånger att hon skulle ta ner den stora aspen, men den stod stolt kvar och spred ut sin gigantiska krona över Elviras välskötta tomt. Den åsamkade henne ett flertal timmar varje höst med krattning och bärande av löv. Som om inte det var nog, spred sig grannens maskrosor på hennes tomt varje sommar. Ett år hade hon försökt rensa men gav upp efter ett tag. Och grannen brydde sig inte. Däremot hade grannen gnällt när Elvira råkat skotta över snö på hennes tomt under vinterhalvåret. Vem bryr sig, tänkte Elvira. Den smälter ju och ligger knappast ivägen.
Något ogräs hade inte frodats på Elviras sida av staketet under de sista femton åren. Inte heller några nya buskar. Hon gick lös med sekatören och klippte bort all tillstymmelse till ny växtlighet. Om hon inte upptäckte någon ny björk förstås. Då kunde hon tänka sig att spara den. Antingen för att pryda verandan på självaste midsommaraftonen, eller växa upp för att bli fin björkved till spisen under vintern. Björkar sög dessutom mycket vatten och det var bra under våren då all snö och is smälte. Tre björkar vid garageuppfarten hade hon klippt runda med stor precision och de var hennes stolthet.
Hon blängde när grannkärringen svängde in med sin rostiga Fiat på den orensade grusuppfarten. Det dammade och medan Elvira hostandes gick in för att ta något att dricka, föddes en idé.
