Du torkade bort de sista vattendropparna med den vita handduken och jag kände på din tröja som hängde vid den varma vedspisen. Den var torr. Det var dags för dig att åka. Kaffet var slut och du gav mig handduken och tackade.
Jag följde dig ut och du satte i den nyfyllda vattenflaskan i hållaren. Hjälmen på och leendet på. En stund jag ville hålla kvar för alltid. Du åkte, samma väg som du kom. Regnet fortsatte och jag tog handduken och gick in.
Framför vedspisen ställde jag mig och luktade på handduken. Din doft fanns kvar. Jag sög in den som en magnet söker sin motpol. Det var som en del av dig fanns kvar, i en handduk vid vedspisen.
Nu är kaffet slut. Jag köper nytt i vår. Den skvätt som finns kvar på koppens botten, får finnas som ett sommarminne. Med en sked som snart kommer att fastna. Likt en äcklig klegga som borde diskas i hett vatten.
Elden i spisen har slocknat och askan är tömd. Vedkorgen gapar tom och köksbordet är avtorkat. Min kärlek till dig finns kvar och jag kommer alltid att känna doften av din närhet. I en vit handduk, full av svett, som hänger vid min vedspis, även om sommaren är slut.
