I kaffekoppens botten finns det fortfarande kvar en skvätt. Koffeinets doft har dunstat och skulle man dricka vätskan nu möts man av en besk smak som landar i gommen likt en omkullåkt skatebordåkare som slår i asfalten.
Jag rör i koppen. Energiskt. Som om allt skulle bli bra. Som om du skulle komma förbi på cykel igen, vinka, svänga in och säga hej med ditt mysiga leende. Det som jag blir varm av att se, men som jag ser för sällan.
Vi satt i köket och hörde regnet trumma på fönsterbrädan likt tennsoldaternas energiska marsch. Jag drog med mitt finger längs din biceps där solen hade lekt med din hud. Tröjan du tagit av dig visade dina soltimmar på cykeln.
Du luktade gott, även fast svetten var en del av din uppenbarelse. Men den var kittlande och frisk och jag njöt av varje inandning. Jag fyllde din kopp med hett kaffe och vi drack i tystnad och såg på varandra.
Energin var lika varm som en sommarsol. Den studsade som en välpumpad boll mellan våra ögon och jag ville aldrig att den skulle landa. Bara fortsätta studsa med kortare och kortade avstånd.
