En man med mörk långrock och hatt, som i en Humpfrey Bogart-film. När han vänt sig om och stirrat på mig ett par sekunder gick han vidare med långa kliv. Jag rös och tänkte precis vända när en kille på cykel fick min uppmärksamhet.
”Kattis. Kvällspromenad eller?” Torbjörn bromsade in framför mig och log brett.
”Nja, jag fick punktering och… Vad gör du här då?”
”Ska jag hjälpa dig?” Han klev av cykeln.
”Nu har jag ju inte cykeln med mig precis. Den står kvar vid jobbet.”
”Vad rädd du såg ut. Ser jag så farlig ut?”
”Nej, men man har ju hört att det händer saker i parken på kvällarna. Såg du mannen som stod där borta förut? Han…”
”Haha, ser du i syner eller?” Han skrattade och tittade på mig med stora ögon.
Stadens tidning hade under flera månader haft rubriker i fetstil och versaler om överfall, rån och misshandel. Polisen varnade för att gå ensam i parken på kvällarna. Och här stod jag. Ensam. Med Torbjörn, min förra granne. Vi skrattade åt min noja och tittade efter kvinnan som promenerade bort med sina barn. Fortfarande med mobilen i handen.
Vi gick en bit till och jag minns att det jag var mest förvånad över, var Thorbjörns leende när jag kände snaran runt min hals och segnade ner över matkassen.
