Vilken strykhög. Blusar, skjortor, lakan och handdukar slogs med varandra
i tvättkorgen. Malin ställde sig med armarna i midjan och bara
stirrade. Varför envisades hon med att stryka lakanen? Egentligen var
det bara att vika dem snyggt och stoppa in dem i linneskåpet. Nu när
mormor inte fanns längre kunde man fuska lite. Medan strykjärnet
blev varmt läppjade hon på en kopp kaffe och plockade upp några av
ormbunkens blad från golvet.
Nu var det där igen. Dunket från vinden. Hon stelnade till och
stannade med koppen i luften. Mössen kunde knappast orsaka ett så
högt ljud. Malin tittade försiktigt mot vindsluckan. Den var inte helt
stängd. När var hon där uppe senast? Måste ha varit ett par veckor
sedan. Med kläderna som borde ha lämnats till Myrorna.
När hon stod under luckan kunde hon känna att det drog. Som
om ett fönster skulle vara öppet. Men det var inga fönster öppna.
Koppen landade med en smäll på skrivbordet. Pinnen till kroken i
vindsluckan hängde innanför garderobsdörren. Hon krokade i den på
första försöket och drog ner luckan. Den kalla och instängda doften
slog emot henne direkt. Ett par döda flugor kom nerdimpande på det
nytvättade golvet. Dom fick ligga kvar.
Där var ljudet igen. Dunk-dunk-dunk. Bestämda slag i jämn takt.
Det var med försiktiga kliv hon tog sig uppför stegen. Vindslampan
var trasig. Typiskt. Till sin stora förvåning såg hon ett annat sken i
bortre delen av vinden. Bakom skorstensstocken satt en gammal kvinna
och vävde. Skenet av fotogenlampan var allt hon behövde. Malin
blev stående på det kalla golvet och bara stirrade. Vem tusan var det
som satt på hennes vind och vävde? Märkligt nog blev inte Malin
rädd. Kvinnan verkade inte heller bry sig om att hon fått sällskap utan
fortsatte väva.
”Jag är snart klar. Har bara en bit kvar nu.” Kvinnan bar en svart
klänning och tofflor i fårskinn. Håret var vitt och självlockigt. Dragen
var tydliga även om det fanns många rynkor i hennes nätta ansikte.
Dunk-dunk-dunk.
