”Nu skiter vi lite i vargarna älskling. Jag fixar veden och du fixar
kaffet.” Han såg på henne där hon satt. En kärleksfull strykning på
kinden fick henne att le. Han följde hennes graciösa rörelser när hon
drog morgonrocken runt kroppen och tassade ut i köket.
Det räckte med en långärmad tröja under dunjackan. Husets
vedkorg hade ett flätat handtag och hade använts av generationer i
stugan. Den var tejpad på ena sidan. Calle ryckte till när han hörde
ett ylande. Rysningen gick längs med ryggraden och han blev stående
en lång stund för att lokalisera ljudet. När han fortsatte mot vedboden
tyckte han att något rörde sig bakom skjulet. När han bestämt sig för
att det var inbillning började han fylla vedkorgen. Rejäla björkkubbar
blandades med kubbar från den gamla granen som fällts förra året.
Det högg till i ryggen när han lyfte vedkorgen och när han vände sig
om föll han över en snöskyffel som stod lutad mot huggkubben. Han
slog i huvudet och svimmade av.
När något varmt och blött smekte hans kind vaknade han till och
tog sig åt huvudet. Inget blodvite. Det var när han satte ner handen i
jordgolvet för att resa sig som han såg det. Först trodde han det var en
dröm. Att han bara kunde blunda en stund och sedan skulle allt vara
normalt igen. Hans förut så vita hand var fylld av päls och dunjackan
var som bortblåst. I den isiga ytan där vattnet samlats från takrännan
fick han se en syn som fick honom att rygga tillbaka. En smal gråbrun
nos och ett par svarta ögon stirrade på honom. De spetsiga öronen
vinklades när han hörde någon gnälla. Han vände sig om med ett
ryck.
Där stod dom. Hela flocken. De väntade på att få följa sin ledarhane.
När han hörde sig själv yla, föll de andra vargarna in i klagosången.
Det blev en ljuvlig melodi i hans öron som följde dem i en snabb
språngmarsch över fjället.
Skottet som föll var perfekt. Rakt in i hans hjärta. Blodet forsade
och han hann bara fundera på om vargjakten egentligen var nödvändig
i några sekunder innan hans hjärta slutade slå. Sen föll han.
Finns i min novellsamling
