Inte ens grantopparna rörde sig. Stillheten var magnifik och snöflingorna
föll som lätta dammtussar mot marken. De fyllde på det decimetertjocka
täcket som redan fanns. Några gamla ekor låg på rad vid
strandkanten som små iglos.
”Veden är snart slut. Nu är det din tur.” Annie sträckte på sig under
täcket och tryckte ner sitt lilla huvud i den mjuka kudden. Det lockiga
mörka håret hade varit uppsatt i en röd tofs som lossat under natten.
”Mmm, snart.” Calle rörde sig inte en centimeter. Igår hade den
perfekt uppstaplade traven rasat och efter att ha fått två stickor i fingrarna
som fortfarande satt kvar, var ved det sista han ville tänka på.
En vecka i fjällstugan, ett fullt kylskåp och bara en snöskoter som
transportmedel hade visat sig vara precis vad de behövde. Långa
arbetsdagar och tunga positioner inom politiken hade tagit ut sin rätt.
Calle hade varit nära att gå in i väggen och Annie hade drabbats av
sömnsvårigheter. När Calles farfar föreslagit en semester i fjällstugan
hade de lämnat mobilerna hemma och dragit samma dag.
Att grilla korv i öppna spisen och dricka te och äta smörgås under
en björnfäll hörde inte till vanligheterna. Annie hade sagt att hon gärna
kunde vänja sig vid detta. Calle njöt när han såg att hennes leende
såg äkta ut för första gången på flera månader. De hade redan börjat
planera nästa vistelse.
”Hörde du?” Annie satte sig upp och höll krampaktigt i täcket.
”Vad då? Hör du vargar eller?” Calle klev upp från sängen, drog sitt
mörka hår bakåt och letade efter sina strumpor. ”Vi har beslutat att
skjuta av fler vargar och…”
”Varför har ni det? Vargar är fina djur och de måste få leva fritt de
också.”
”Man måste rensa lite. Att skjuta av vargar är nödvändigt. Det är
inte bra med för många helt enkelt.”
Inom politiken hade de alltid haft olika åsikter. Inga direkta bråk
hade uppstått men timmar av diskussioner kunde fylla deras vardag.
