En pälsklädd man – del 1

Inte ens grantopparna rörde sig. Stillheten var magnifik och snöflingorna

föll som lätta dammtussar mot marken. De fyllde på det decimetertjocka

täcket som redan fanns. Några gamla ekor låg på rad vid

strandkanten som små iglos.

”Veden är snart slut. Nu är det din tur.” Annie sträckte på sig under

täcket och tryckte ner sitt lilla huvud i den mjuka kudden. Det lockiga

mörka håret hade varit uppsatt i en röd tofs som lossat under natten.

”Mmm, snart.” Calle rörde sig inte en centimeter. Igår hade den

perfekt uppstaplade traven rasat och efter att ha fått två stickor i fingrarna

som fortfarande satt kvar, var ved det sista han ville tänka på.

En vecka i fjällstugan, ett fullt kylskåp och bara en snöskoter som

transportmedel hade visat sig vara precis vad de behövde. Långa

arbetsdagar och tunga positioner inom politiken hade tagit ut sin rätt.

Calle hade varit nära att gå in i väggen och Annie hade drabbats av

sömnsvårigheter. När Calles farfar föreslagit en semester i fjällstugan

hade de lämnat mobilerna hemma och dragit samma dag.

Att grilla korv i öppna spisen och dricka te och äta smörgås under

en björnfäll hörde inte till vanligheterna. Annie hade sagt att hon gärna

kunde vänja sig vid detta. Calle njöt när han såg att hennes leende

såg äkta ut för första gången på flera månader. De hade redan börjat

planera nästa vistelse.

”Hörde du?” Annie satte sig upp och höll krampaktigt i täcket.

”Vad då? Hör du vargar eller?” Calle klev upp från sängen, drog sitt

mörka hår bakåt och letade efter sina strumpor. ”Vi har beslutat att

skjuta av fler vargar och…”

”Varför har ni det? Vargar är fina djur och de måste få leva fritt de

också.”

”Man måste rensa lite. Att skjuta av vargar är nödvändigt. Det är

inte bra med för många helt enkelt.”