”Ehh, jahaja.” Hon visste inte vad hon skulle säga. Vilken tur i oturen att man skulle få hjälp med ersättningen, tänkte hon och blev genast på bättre humör.
”Vet du vad vi gör? Packa upp dina varor i lugn och ro och kom in till mig på en kopp kaffe, vi bor ju tydligen i samma trappuppgång. Sedan skriver vi skadeanmälan tillsammans och skickar in den till försäkringsbolaget. Blir det bra?”
”Absolut. Jag kommer om fem minuter.” Lena försvann in i lägenheten och stängde dörren efter sig. Dagen verkade utvecklas till det bättre. Men, vad hette han nu då?
Herregud, vad vimsig hon var. Hon rusade ut i hallen och öppnade dörren och möttes av ett skratt.
”Tommy, heter jag. Tommy Gustavsson och bor en trappa upp.” ”Då ses vi om en stund.”
”Välkommen.” Han vände sig om och gick uppför trappan med snabba steg.
Hon stängde dörren igen och gick ut i köket för att öppna dörren till frysen. Visst ska det finnas en påse med hembakade bullar, tänkte hon. Mycket riktigt, bakom påsen med rabarber låg den. Hon tog upp den kalla påsen och placerade den på diskbänken.
Förhoppningsvis hade han micro. Efter en titt i spegeln i badrummet och byte av tröja var hon klar.
Hon stannade upp en sekund vid spegelbilden. Egentligen var hon trött efter en seg dag, men efter mötet i trapphuset tycktes hon ha fått ny kraft. Hennes mörka hår var blankt och välklippt. Ögonen bruna som valnötter och hon såg betydligt yngre ut än sina trettio år.
Kanske skulle hon få en nystart privat också och inte bara i arbetslivet? Hon gick ut i köket och grabbade tag i bullpåsen i farten, sedan låste hon ytterdörren och gick uppför trappan.
Gustavsson, stod det på dörren. Hon tog ett djupt andetag och ringde på. Lena kände direkt att detta var början på ett nytt liv. En ny chans helt enkelt.
