”Annars kan du få låna av mig om du vill.” ”Vad då?” Hon tittade frågande på honom.
”Mjölk alltså. Till kaffet. Eller till pannkakorna kanske.”
”Jaha, ursäkta jag är både stressad och trött. Jag har haft en dålig dag.” ”Det låter inte bra.”
Lena hängde av sig jackan och lutade sig mot dörrposten. Hon berättade om sin kaosmorgon och suckade över hur klantiga bilförare det fanns. Baklyktor var dyrare än man trodde.
”Du heter alltså Lena Anderson?” Han såg medlidande ut och tittade i smyg på hennes namn om stod på brevinkastet.
”Ja, varken mer eller mindre.”
”Är det du som har den ljusblå Micran som står på gården?” ”Ja, det stämmer. Den är min. Varför frågar du det?”
”Jag är rädd för att jag måste erkänna en sak. Det var jag som backade på dig när jag skulle ut från parkeringen. Ser man sig inte för och är stressad är det lätt hänt. Men givetvis klantigt. Jag hade varken mobil eller papper och penna med mig. Annars hade jag kunnat sätta fast en lapp med mitt namn under vindrutetorkaren. Jag memorerade bilnumret och tänkte ringa dig ikväll. Det blir ju jag som får ersätta dig.”
