Lena hängde av sig jackan och lutade sig mot dörrposten. Hon berättade om sin kaosmorgon och suckade över hur klantiga bilförare det fanns. Baklyktor var dyrare än man trodde.
”Du heter alltså Lena Anderson?” Han såg medlidande ut och tittade i smyg på hennes namn om stod på brevinkastet.
”Ja, varken mer eller mindre.”
”Är det du som har den ljusblå Micran som står på gården?” ”Ja, det stämmer. Den är min. Varför frågar du det?”
”Jag är rädd för att jag måste erkänna en sak. Det var jag som backade på dig när jag skulle ut från parkeringen. Ser man sig inte för och är stressad är det lätt hänt. Men givetvis klantigt. Jag hade varken mobil eller papper och penna med mig. Annars hade jag kunnat sätta fast en lapp med mitt namn under vindrutetorkren. Jag memorerade bilnumret och tänkte ringa dig ikväll. Det blir ju jag som får ersätta dig.”
”Ehh, jahaja.” Hon visste inte vad hon skulle säga. Vilken tur i oturen att man skulle få hjälp med ersättningen, tänkte hon och blev genast på bättre humör.
”Vet du vad vi gör? Packa upp dina varor i lugn och ro och kom in till mig på en kopp kaffe, vi bor ju tydligen i samma trappuppgång. Sedan skriver vi skadeanmälan tillsammans och skickar in den till försäkringsbolaget. Blir det bra?”
”Absolut. Jag kommer om fem minuter.” Lena försvann in i lägenheten och stängde dörren efter sig. Dagen verkade utvecklas till det bättre. Men, vad hette han nu då?
Herregud, vad vimsig hon var. Hon rusade ut i hallen och öppnade dörren och möttes av ett skratt.
”Tommy, heter jag. Tommy Gustavsson och bor en trappa upp.” ”Då ses vi om en stund.”
”Välkommen.” Han vände sig om och gick uppför trappan med snabba steg.
Hon stängde dörren igen och gick ut i köket för att öppna dörren till frysen. Visst ska det finnas en påse med hembakade bullar, tänkte hon. Mycket riktigt, bakom påsen med rabarber låg den. Hon tog upp den kalla påsen och placerade den på diskbänken.
Förhoppningsvis hade han micro. Efter en titt i spegeln i badrummet och byte av tröja var hon klar.
Hon stannade upp en sekund vid spegelbilden. Egentligen var hon trött efter en seg dag, men efter mötet i trapphuset tycktes hon ha fått ny kraft. Hennes mörka hår var blankt och välklippt. Ögonen bruna som valnötter och hon såg betydligt yngre ut än sina trettio år.
Kanske skulle hon få en nystart privat också och inte bara i arbetslivet? Hon gick ut i köket och grabbade tag i bullpåsen i farten, sedan låste hon ytterdörren och gick uppför trappan.
Gustavsson, stod det på dörren. Hon tog ett djupt andetag och ringde på. Lena kände direkt att detta var början på ett nytt liv. En ny chans helt enkelt.
