Fullt av utmaningar och chans till nya vänner. Humöret borde vara på topp, men nu låg hon på alla fyra och torkade mjölk i ett smutsigt trapphus. Roligare kunde man ha.
”Har det hänt en olycka?”
En kille kom från ingenstans med en käck stämma och ett leende. Något hon inte orkade med just nu.
”Ja, det kan man säga.” Hon fortsatte frenetiskt att svabba upp resten.
”Vill du ha hjälp eller?” Han stod kvar på samma fläck och log fortfarande och Lena kunde inte låta bli att bli att besvara leendet.
”Det går bra ändå. Men tack för att du frågade.” Hon reste sig och gick in i lägenheten med papper och trasa droppande av mjölk.
”Då blir det ingen mjölk till kaffet?” Hon hörde hans fortsatt glada stämma när hon pressade ner pappret i soppåsen och sköljde av trasan.
”Jag har aldrig mjölk i kaffet. Skulle ha gjort pannkakor.” Hon drog bort en hårslinga från ansiktet och lade märke till hur charmig han såg ut där han stod jeans och tröja och en jacka nonchalant slängd över de breda axlarna. Hans hår var solblekt och han hade klarblå ögon.
”Annars kan du få låna av mig om du vill.” ”Vad då?” Hon tittade frågande på honom.
”Mjölk alltså. Till kaffet. Eller till pannkakorna kanske.”
”Jaha, ursäkta jag är både stressad och trött. Jag har haft en dålig dag.” ”Det låter inte bra.”
Lena hängde av sig jackan och lutade sig mot dörrposten. Hon berättade om sin kaosmorgon och suckade över hur klantiga bilförare det fanns. Baklyktor var dyrare än man trodde.
”Du heter alltså Lena Anderson?” Han såg medlidande ut och tittade i smyg på hennes namn om stod på brevinkastet.
”Ja, varken mer eller mindre.”
”Är det du som har den ljusblå Micran som står på gården?” ”Ja, det stämmer. Den är min. Varför frågar du det?”
