En grymtning i fullmånens sken – del 2/2

Men var hade de tagit vägen? Var det inte ett grymtande han hade
hört precis innan meteorologerna avslöjade vilket väder det skulle bli?
Hade han inbillat sig? Nog för att han börjat höra dåligt men inte så
dåligt. Han lyfte på kepsen och kliade sig på flinten. Helge sjönk ihop
och kände tröttheten sprida sig i kroppen. Knät och ryggen gjorde sig
12 13
påmind om ålderns inträde. Han suckade djupt över regnets framfart och vid närmare eftertanke skulle han ha behövt stövlarna när
han gick ut. Nu var det försent och geggan hade spridit sig till båda
strumporna.
Precis när han skulle vända sig om fick han syn på den stora suggan. Hennes blick var svart och både hans och suggans hår började
resa sig. De stod blickstilla båda två. Som för att spana in den andra
och se vem som skulle ta det nästkommande steget. Likt en tjur och
en tjurfäktare. Båda redo att attackera. På sitt sätt.
När Helge placerade bössans kolv på axeln och siktade tog hon
några steg mot honom. Han vinglade till och höll på att mista balansen. När han återfick den hade han tappat en av plasttofflorna. En
harang svordomar fortplantades över hans läppar. När suggan tog
ytterligare ett par steg mot honom låste sig hans armar.
Han backade in i vedboden och snubblade på kanten. När han föll
avfyrades ett skott som gick rakt in i huset, genom fönstret och in i
teven. Nyheterna slocknade och väderkartan blev svart. Det blixtrade
till och lite rök var allt som blev kvar. Likt en prognos om ankommande dimma.
Den första blodpölen bildades när hans huvud slog emot huggkubben. Det lät som ett dåligt trumsolo av en förstaårselev när vedtraven
rasade över honom och begravde hans kropp. Den andra blodpölen
bildades när suggan slet av hans högra ben strax under knät. När hennes kompis kom försvann även det vänstra benet, nu med knäskål.
Krasandet påminde om torra kvistar.
Månen gled bakom molnen, regnet smattrade, dimman kom