Det var verkligen som en äkta grisgrymtning. Ett snörvlande ljud som väckte avsky. Han visste direkt att de hade kommit tillbaka. Hela gräsmattan som han och hans som hade sått förra sommaren var förstörd. Uppbökad och geggig. Helt förstörd. De hade hållit sig borta i flera dagar men nu var de tillbaka igen. Men nu var han beredd.
Regnet smattrade likt tennsoldaters gång på fönsterbrädet. Kepsen landade på huvudet och västen tog han på i bara farten. En dov rap kom innan han fick tag i bössan som var laddad.
Det var ett lätt klapprande ljud som plasttofflorna gav ifrån sig när han tog sig nerför trappan. Fullmånen sken som en apelsin mellan träden och gav honom det ljus han behövde.
Klockan hade hunnit bli tio och mitt under fyrans nyhetssändning blev han störd. Irritationen visste inga gränser. Nu jävlar skulle de få.
När han kommit runt husknuten scannade han vant av gräsmattan. Inte ett spår. Med bössan i höger hand gick han ner mot vedboden med bestämda steg. Där stod vedkorgen som han skulle ha burit in tidigare, på huggkubben. Den välslipade yxan var prydligt upphängd på väggen på två tolvtumsspikar. Bakom kubben var sexton kubikmeter blandved prydligt travat. Det var lite av hans terapiarbete på sensommaren. Ett konstverk att få ihop raderna snyggt utan att det rasade under årets lopp. Han log nöjt när han spanade in sitt arbete.
Men var hade de tagit vägen? Var det inte grymtande han hade hört precis innan dom skulle meddela vilket väder det skulle bli? Hade han inbillat sig? Nog för att han börjat höra dåligt men inte så dåligt. Han lyfte på kepsen och kliade sig på flinten. Sen landade kepsen på skallen igen.
Svettringarna på hans rutiga flanellskjorta hade torkat efter dagens arbete och han kände hur en trötthet spred sig i kroppen. Åldern och ryggen gjorde sig påmind om ålderns inträde. Han suckade djupt. Han började bli blöt av regnets framfart och vid närmare eftertanke skulle han ha behövt kliva i stövlarna när han gick ut. Nu var det försent och geggan hade spridit sig till båda strumporna.
Precis när han skulle vända sig om fick han syn på den stora suggan. Hennes blick var svart och han kände en ilning längs ryggraden. De stod blickstilla båda två. Som för att spana in den andra och se vem som skulle ta det nästkommande steget. Som en tjurfäktare och en tjur. Båda redo att attackera. På sitt sätt.
När han fattade bössan med vänster hand och siktade på henne tog hon ett steg mot honom. Han vinglade till och höll på att tappa balansen. När han återfick den hade han tappat en av plasttofflorna och en harang svordomar fortplantades över hans läppar. När suggan tog ytterligare ett par steg mot honom låste sig hans armar.
Han backade in i vedboden och snubblade på kanten. När han föll avfyrade han ett skott som gick rakt in i huset, genom fönstret och in i TV:n. Nyheterna slocknade och väderkartan blev svart. Lite rök var allt som blev kvar. Likt en prognos om ankommande dimma.
Den första blodpölen bildades när hans huvud slog emot huggkubben. Det lät som ett dåligt trumsolo när vedtraven rasade ner över honom och begravde hans överkropp under välkluvna björkkubbar.
Den andra blodpölen bildades när suggan slet av hans högra ben strax under knät. När hennes kompis kom försvann även det vänstra benet, nu med knäskål.
Månen försvann bakom molnen, regnet smattrade, dimman kom.
