Hon blev förvånad själv att hon tordes gå in i slottet. Porten hade varit tung och det stora järnhandtaget kallt. Det krävdes att hon tog tag i det med bägge händerna för att kunna rubba den. Givetvis hade den gnällt när hon sköt upp den och givetvis hade en kråka kraxat över hennes huvud. Som en scen i en gammal skräckfilm.
När hon äntligen kommit in i slottet slogs hon av hur stort det var. En eld i den öppna spisen lyste upp ena hörnet och hon kände värmen slå emot henne. Vid sidan av eldstaden fanns den svarta dörren som hon drömt om två nätter i rad. Hur kom det sig att den glipade?
Stegen från trappan till dörren ekade och klackarna slog mot det nötta marmorgolvet. Att smyga var dödsdömt. Nu hördes rösterna igen. Men var det från övervåningen eller från den svarta dörren de kom? Hon kände sig fortfarande lite dåsig efter bilfärden och kunde inte avgöra rösternas ursprung.
När hon blundade kände hon hur huvudet dunkade. Tusen spänn för en Alvedon, någon? Plötsligt blåste det till och hon märkte att det blev kallt om benen. Klänningen, som hon inte visste hur hon fått på sig, var av tunt siden och fladdrade som asplöv av draget. Över axlarna hade någon lagt en vacker sjal i en ljus nyans. Hon tog tag i den och drog den tätare runt axlarna. Kylan gjorde sig påmind och hon gick närmare elden.
På den andra sidan av eldstaden stod det en liten svart pall med röd sammetsklädsel. Den var mjuk att sitta på och framför elden kunde hon värma sina händer som knappt gick att röra. Efter några minuter kände hon sig bättre till mods och när hon reste sig upp var hon inte längre vinglig i stegen. Nu var det dags att undersöka var hon befann sig.
Dörren eller trappan? Hade hon haft ett mynt hade det varit på sin plats att singla slant. Ole, dole, doff kanske? Nej, trappan fick det bli. Hon tog sig fram trippande på tårna med handen framför ansiktet för att undvika mer spindelväv. Det kändes som om hon var redo för det mesta.
