När hon tittade på den tomma stolen fantiserade hon om att han satt där. Att de konverserade och skrattade. Att han fyllde på hennes glas och gav henne komplimanger för hennes kokkonst. Och för hennes röda klänning med djup urringning. Givetvis skulle han skjuta in stolen när hon satte sig. Som en gentleman av rang. Men han fanns inte där. Han hade aldrig funnits.
Hon avnjöt maten med radion på. Då kom den inte så nära. Ensamheten. När hon var färdig satt hon kvar en stund och tog ett par klunkar dricka. Det bubblade i halsen och hon hostade till med handen framför munnen. Sedan torkade hon sig med servetten.
En kvart senare var hon klar och när det var dags att diska gick det fort. Det fanns som vanligt bara en tallrik som var smutsig. Den andra ställde hon in i det vita hörnskåpet och besticken lade hon i lådan. Glaset placerades i vitrinskåpet och servetten vek hon upp innan hon lade den i den översta lådan på byrån.
Hon började redan fundera på hur hon skulle vika den till nästa helg. Kanske som en svan eller bara helt vanligt. Nåja, hon hade en hel vecka på sig att bestämma sig. Och vilken mat skulle hon laga? Det skulle vara trevligt med en fiskrätt för en gångs skull. Kanske gös?
Var hon på riktigt bra humör skulle hon kunna tänka sig att göra en förrätt. Något med räkor kanske. Och baka bröd. Det fanns ju så många goda ostar. Tid fanns att fundera även över det.
När ljusen var släckta och radion avstängd gick hon och lade sig. Med ensamheten som gäst.
