Tallrikarna hade guldkant och var ärvda från hennes farmor. De togs bara fram vid speciella tillfällen som födelsedagar och julafton. Och givetvis idag. De blå blommorna gifte sig fint med guldkanterna som var lätt räfflade.
Inte en enda tallrik var kantstött och ingen var någonsin diskad i maskin. Bara för hand med varliga händer och stor aktsamhet. Det blänkte från den rena ytan och hon tyckte det var en annan lyster i gammalt porslin om man jämförde med dagens tallrikar.
Nu stod två av tallrikarna på bordet, mitt emot varandra, placerade på den vita linneduken som hon manglat samma morgon. Hon lyssnade på radions melodikryss medan hon vek servetterna och ställde fram glasen. Hela förmiddagen hade gått åt till förberedelser.
Besticken med svarta handtag, polerade hon metallytan på innan hon placerade dem vid sidan av tallrikarna. En festmåltid var att vänta.
Golven var dammsugna och tvättade dagen innan och tog hon ett djupt andetag kunde hon känna doften av gammal hederlig såpa sprida sig i lungorna. Ett sätt att känna sig hemma.
Precis som att damma bokhyllorna med den rutiga dammtrasan som snart var helt söndernött.
Hon ryckte till när klockan ringde och stegen var snabba när hon tog sig till spisen.
Potatisgratängen puttrade trivsamt och behövde minst tio minuter till på sig för att få den gyllenbruna ytan. Köttet var redan klart och för att det skulle bli perfekt hade hon redan testat det nya receptet helgen innan. Det blev perfekt redan då men hon ville vara säker.
