Hon kände sig som en bifigur i en bok av Agatha Christie. I en story som utspelades för länge sedan. Men det var bara middagen som hade utspelats för länge sedan. Allt annat var här och nu.
Middagen hon blivit bjuden på för många år sedan blev en mardröm. Dels uteblev hennes tilltänkta bordskavaljer och dels kom hon för sent för att hon fått fel information om tiden. Som om inte det var nog fick hon en allergichock av maten som innehöll nötter. Natten på akuten blev lång.
Hon torkade kanten på glaset och hängde upp det ovanför baren. Hennes jobb var slitsamt men hon trivdes. Trivdes bland människor och gillade sena kvällar.
Han hade inte varit där på ett tag nu. Men den som väntar får sin belöning till slut. Nu var han här och satt på den omtalade gräddhyllan vid ett undanskymt bord. Han som bjudit in till middagen, då för länge sedan, kanske även n hade bjudit någon på middag.
Servitriserna svassade runt i köket och städade undan det de skulle. De förberedde för gästernas ankomst på kvällen. Ibland var det fullt och ibland fick hovmästaren låta gästerna vänta på ett bord.
Men just nu var klockan inte så mycket och det var bara mannen på gräddhyllan och ett ungt på vid fönstret som var på restaurangen.
Hon strödde arseniken över maten. Ett tunt lager som togs upp av både köttet och såsen. Ett leende spred sig i hennes ansikte när hon lyfte tallriken och gick ut genom svängdörrarna. Han tackade inte ens när hon placerade tallriken framför honom. Såg bara rakt fram som i en dimma och rapade högt innan han böjde sig fram och daskade till henne i baken. Hon blängde till på honom men log i mjugg när hon gick tillbaka i köket.
Senare, när hans mage började krampa och han väste fram att han ville ha en ambulans, gick hon bara fram och frågade om det smakade bra. När han sträckte fram sin hand mot henne där han låg på golvet, sa hon bara youtoo, youtoo.
När han frågade varför svarade hon.
Du visste inte vad jag hette då heller.
