Du får aldrig veta mitt namn

Ögonen tårades när vinden drog fram. Istapparna som bildats i hårstråna som tack fram under mössan var stela. Hon ville dra ner mössan ännu mer men då skulle hon inte se var hon tog sig fram. Baddräktens ena axelband stack upp vid väskkanten och hon orkade inte böja sig ner för att putta in det.

Nu kom han. en vaggande stil, uppknäppt rock trots kylan och för stora jeans. Skäggstubben började övergå till skägg och han kliade sig febrilt på hakan medan han slet upp busskortet.

Hon satte sig ett par säten bakom honom. Barnen som skränande klev på steg av efter tre hållplatser och nu var det bara en gammal dam kvar som satt längst fram och ett par unga tjejer som var helt inne i att uppdatera sin status på FB.

Hennes jeans var lite förstora i midjan men hon skulle inte riskera att tappa dem även om hon tog av sig skärpet. hon lindade det runt sina händer och spände det. Perfekt.

Busschauffören hade lurar i öronen och var fullt fokuserad på vägen. Den slingrade sig fram genom det mörka landskapet som en lysmask på grönbete. Hon satte sig på sätet bakom honom. den gamla klasskompisen som alltid tryckt ner hennes huvud under vattnet, som alltid snurrat ihop handduken och snärtat till hennes bara hud.

När skärpet placerades runt hans hals hann han inte reagera. Han stirrade rakt fram och hans tunna fingrar försökte förgäves få grepp om skärpet. Men han lyckads inte. Det började rossla om hans försök att andas och ögonvitorna blev illavarslande röda.

”Vad grrllprl … vem är det som…?” Han gurglade fram några ljud.

”Roger, somna in nu. Somna in.” Hon log och drog åt snaran hårdare.

”Vem är duuuu?”

”Du får aldrig veta mitt namn.”

Hon klev av vid nästa hållplats och försvann ut i mörkret. Roger åkte med till ändhållplatsen.