”Det har du rätt i. Kanske lite väl överilat när du bara var sen med en räkning.” Arne nickade och tog en klunk av det kalla vattnet. ”Evert har gjort värre saker.”
”För att inte tala om Britta. Ni vet hon som bor vid sjön. Är det inte
hennes tur snart? Hon lånade Anderssons båt och körde på grundet vi Koppskär. Och tjuvfiskat har hon gjort sedan urminnes tider. Hon säljer dyrt till handlarn i Kalletorp. Jag har själv sett när hon levererar.” Frans torkade bort saliv från munnen när han pratat klart.
”Vi har även diskuterat Lelle. Större svin får man leta efter. Han gav sin son en rak höger så näsbenet sprack.” Bengt skakade på huvudet.
”Varför då?”
”Traktorn hamnade i diket när han skulle ut och plöja. Tur att han inte lånade min.” ”Ja, verkligen. Det hade han fått ångra.”
”Sedan har vi Anders.” Bengt tittade sig omkring. ”Är inte han för ung?”
”Du vet att döden inte har med åldern att göra.”
Anders var en latmask av rang. Kom alltid för sent till skytteklubbens möten fast det var han som hade hand om nyckeln. De andra fick stå ute och frysa. Han bara garvade och lunkade på med sin trista attityd. När det var årsmöte glömde han att köpa fika och han hade svårt att förklara varför det alltid diffade i klubbkassan.
”Nej, det är nog Evert den yngre vi väljer den här gången. Eller hur?” Arne tittade runt.
Männens blickar möttes och de nickade instämmande. Till en början hade sällskapet bara bestått av Arne och Örjan. Arne hade haft svagt hjärta i flera år och Örjan hade haft problem med både lungorna, blodtrycket och lederna. Till slut orkade inte kroppen längre. Det kändes som en befrielse den dagen han fick träffa sin gamle vän Arne. Eftersom det var fullmåne på deras första möte, bestämde de sig för att fortsättningsvis alltid träffas då månen var full.
