Döden fikar vid poolen – del 1

Vederbörande hade haft en dispyt med sin granne i flera månader om ett träd
som borde tas ner. Bladen från eken fortplantade sig på Sixtenssons
nykrattade gård och ekollonen gjorde gräsklipparen slö. När höstvindarna
kom placerade sig löven på den välrensade grusgången och
varje morgon när Sixtensson drog upp rullgardinen svor han en lång
ramsa.
Dessutom hade Evert den yngre kört på Stinas staket. Det värsta
var inte att han tagit en för snäv sväng när han hade med sig vedlasset
hem, nej, det värsta var att han struntat i att be om ursäkt. Bara kört
vidare och lastat av allt på sin backe. Sedan hade han kapat ved på
okristliga tider i två veckor. Gnisslet av kapen skar i öronen på både
människor och djur.
Efterson Stina var både gammal och hade ont i höften, kunde hon
inte laga staketet själv utan fick be svärsonen hjälpa till. Han jobbade
borta i veckorna och det hade tagit en månad innan allt var klart.
Ture tyckte också det var Evert den yngres tur.
”Det behövdes inte så mycket när det var dags för mig. Minns ni
det?” Han tittade på sällskapet som samlats vid Ekenbergs pool.
Fullmånen skapade skarpa skuggor av de sju männen som samlats.
De satt utspridda på de kvarlämnade solstolarna och på den kakelprydda
kanten. Katten som brukade släntra över tomten, kom förbi
med en mus i munnen. Han brydde sig inte om sällskapet utan satte
sig och kalasade vid poolens kant.
Männen fyllde sina muggar med fontänens porlande vatten och
deras skratt och skrän ekade i natten. Varje fullmåne hade de träffats
vid poolen. Sommar som vinter, höst som vår. Det var inte alla möten
som mynnade ut i några beslut men när de gjorde det, kände de sig
nöjda.