Evert tyckte det var Everts tur. Ja, Evert den yngre alltså. Vederbörande hade haft en dispyt med sin granne i flera månader om ett träd som borde tas ner. Bladen från eken fortplantade sig på Sixtenssons nykrattade gård och ekollonen gjorde gräsklipparen slö. När höstvindarna kom placerade sig löven på den välrensade grusgången och varje morgon när Sixtensson drog upp rullgardinen svor han en lång ramsa.
Dessutom hade Evert den yngre kört på Stinas staket. Det värsta var inte att han tagit en för snäv sväng när han hade med sig vedlasset hem, nej, det värsta var att han struntat i att be om ursäkt. Bara kört vidare och lastat av allt på sin backe. Sedan hade han kapat ved på okristliga tider i två veckor. Gnisslet av kapen skar i öronen på både människor och djur.
Efterson Stina var både gammal och hade ont i höften, kunde hon inte laga staketet själv utan fick be svärsonen hjälpa till. Han jobbade borta i veckorna och det hade tagit en månad innan allt var klart.
Ture tyckte också det var Evert den yngres tur.
”Det behövdes inte så mycket när det var dags för mig. Minns ni det?” Han tittade på sällskapet som samlats vid Ekenbergs pool.
Fullmånen skapade skarpa skuggor av de sju männen som samlats. De satt utspridda på de kvarlämnade solstolarna och på den kakelprydda kanten. Katten som brukade släntra över tomten, kom förbi med en mus i munnen. Han brydde sig inte om sällskapet utan satte sig och kalasade vid poolens kant.
Männen fyllde sina muggar med fontänens porlande vatten och deras skratt och skrän ekade i natten. Varje fullmåne hade de träffats vid poolen. Sommar som vinter, höst som vår. Det var inte alla möten som mynnade ut i några beslut men när de gjorde det, kände de sig nöjda.
”Det har du rätt i. Kanske lite väl överilat när du bara var sen med en räkning.” Arne nickade och tog en klunk av det kalla vattnet. ”Evert har gjort värre saker.”
