Det svarta hålet – del 2/2

Ugglan hoade starkare och vinden tilltog. När regnet piskade mot deras ansikten och en blixt spred sitt ljus över himlen stannade alla killarna. Skogens mörker hade omslutit Lukas och ingen såg vart han tagit vägen, trots den röda jackan.
”Ska vi gå in här?” Anton backade men tordes inte gå tillbaka innan han fått klartecken av Tobbe.
”Vad fan, bete dig inte som en räka nu. Vi ska klå honom. Vad nu då?”
Tobbe hade fastnat med sin fot vid en rotvälta och kängan gick sönder när han försökte dra sig loss.
”Stick efter honom, jag kommer snart. Stick nu då.” Han viftade med armarna och tappade balansen när killarna sakta började röra sig in i skogen. Det var som om någon drog in dem. En osynlig hand som sköt fram dem mot den lilla tjärnen som låg bakom stenpartiet.
Grankvistarna rispade deras ansikten när de tog sig fram. Ugglans hoande skrämde Jögga och han backade in i Anton. Deras hala kängor tappade greppet och de föll ner i tjärnen.
Skriken ekade när det kalla vattnet omslöt deras tunna kroppar. Kylan gjorde dem handlingsförlamade.
När Tom sträckte sin hand mot kompisarna kände han hur han sakta gled ner från stenen och själv landade i det grumliga vattnet. Det plaskade till när han landade och en kallsup fick honom utslagen. Han hörde inte hur Tobbe skrek när granen gled tillbaka i sitt ursprungliga skick och rotvältan försvann. Det sista han såg innan han försvann ner i dyn var Lukas som stod vid sidan av tjärnen med en stor kantarell i handen.
Jöggas keps låg några meter bort i en myrstack. Den rörde sig mot toppen och skulle snart pryda stacken likt julstjärnan på en gran. Men utan julstämning och elegans.
Lukas promenerade sakta ut ur skogen. Tittade upp mot den gamla eken där ugglan satt.
Den hoade ett par gånger och Lukas vinkade och gick ut ur skogen med ett leende på läpparna. Handen ömmade men han brydde sig inte. Lättnaden spred sig i hans kropp och när han kom ut på parkeringen hade solen kommit fram.