Nu släpper Ulrika sin bok, ”Det enda jag kan göra är att gå”, som är en självbiografisk roman. Den finns hos Hoi förlag och skildrar hur man sakta kan fastna i en våldam relation. Hon berättar om hur det börjar med småsaker och efter ett tag eskalerar. Ulrika tillägnar boken alla som som under tystnad burit eller bär på smärtan att bli slagen. Och tyvärr är det många.
Att gå vid det första slaget, är en replik man hört tusentals gånger. Men det är inte så att alla gör det fast de borde. Ulrika berättar här om det stora förälskelsen som slår ner som en bomb och hur hon sakta svetsas samman med mannen hon upptäcker på stationen. De hamnar nära varandra och hon uppfattar honom som en beskyddare, en ledare. Han stoppar ner en lapp i hennes ficka innan han går och det är så deras kärlekssaga börjar.
Kärlekssaga är fel ord för ganska snart börjar han fråga om hon träffar andra. Sen kommer det kommentarer om att hon ska titta rakt fram så att inte männen som går förbi tror att hon tittar på dom. Kommentarer som får det att krypa i kroppen på mig.
Deras relation fördjupas samtidigt som han sänker henne steg för steg men kommentarer och frågor som egentligen borde förminska honom som man, men istället gör henne svagare. 20 röda rosor är inga plåster på såren, deras taggar river bara upp den skit som bildats.
Ulrika skriver rakt och tydligt om hennes upplevelser och jag vill läsa mer. Jag vill förstå hur hon kunde nästlas in i detta garn av förnedring men jag har svårt för män som är nedvärderande.
Till slut lämnar hon mannen och han förljer efter henne. Hon får stöd av vänner men han finns i hennes tankar. En naken och äkta skildring av vad som händer när du träffar fel man. Det viktigaste vi måste göra är att
GÅ VID DET FÖSTA LAGET!
