Det blåste…

… så pass mycket att håret på hennes armar vek sig. Hon lyfte armen mot ljuset och bländades nästan av solnedgången. Avgaserna stack i näsan och hon försökte kväva en nysning, men det gick inte. Den kom i alla fall. Hon blundade, drog koftan tätare runt sig och tog ett djupt andetag. Det var dags.

Längre bort på udden lekte barnen. De skrattade och skränade och kastade en boll i vattnet som deras hund hämtade med en viftande svans. Längre in vid gräskanten satt mamman med en stor filt och en korg. Hon höll på att packa upp saft, bullar och frukt. Linn mådde illa av den lyckliga scenen, hon hände att det var dags.

Plånboken innehöll två tvåhundrakronorssedlar, ett par tjugor och lite mynt. Hon skulle aldrig ha råd med självriken på vagnskadan. Hon borde ha backat, lagt i en högre växel och kört på gråsuggan vid parkeringen en gång till. Bilen var ju redan kvaddad. Ångesten knöt ihop hennes strupe och manglade sönder lungorna. Nu var det dags.

Solen tittade fram bland trädkronorna. En sista skymt av solen innan den försvann för kvällen. Hon gungade till av sugen när långtradaren svepte förbi hennes rygg. Han tutade ilsket och hon vände sig om när håret svepte över ansiktet. Det var nytvättat och luktade kamomill. Men det spelade ingen roll, det var dags i alla fall.

Räcket var varmt och brett. Hon kunde stå med båda fötterna utan att vingla. Ångesten hade släppt en aning och hennes lungor var fulla av luft. Någon bakom henne ropade, men hon hörde inte vad. Mamman på udden hade rest sig upp och skrek på barnen att de skulle komma. Det var dags.

Hon höll ut armarna som en som inte var rädd och som kunde flyga. Hon vände ansiktet upp mot himlen och kände solens strålar värma. Hon funderade på om han skulle sakna henne. Troligtvis inte. Ingen skulle sakna henne. Sen lutade hon sig fram och föll…